Begreppet är ganska brett när man talar om den moderna dansen. Det är ett samlingsnamn för de dansstilar som har uppkommit de senaste hundra åren och som har bidragit till den konstnärliga dansen som utvecklats till det den är idag.
Fridans är egentligen ett uttryck som visserligen hör till den moderna dansen, men är av ett mer abstrakt fenomen. Ofta pratar man om “expression dance” eller uttrycksdans på svenska och det handlar då om en period från 1900-talets början fram till andra världskriget, då den kom som en protest mot den klassiska baletten som hade många regler kring rörelserna. Under andra världskriget kom även dansterapin att ta form, efter att traumatiserade krigssoldater i USA, kom tillbaka med starka trauman och fick, genom ett experiment, röra sig fritt till musik för att komma över sina missöden.
Överlag klassas den moderna dansen som en slags motståndsrörelse med människor som genom att ha varit tystade, istället gjort uppror med hjälp av dansen. Det kan ha handlat om kvinnor som inte fått uppträda på traditionella scener, eller om provokativa rörelser som ansetts vulgära. Många koreografer ville börja arbeta mer självständigt utan en massa regelverk att gå efter, och tillsammans med bannlysta dansare eller personer, utvecklade man sina egna varianter.
Modern dans är i regel mer tung och har ofta kontakt med marken. Dessutom är den mer improviserande och har en kombination av olika stilar som kommer från delar av världen och kombineras ihop. Några kända koreografer är exempelvis Isadora Duncan och Ruth St Denis från USA som införde barfotadansen och exotiska inslag från Grekland och Indien.
Även i Tyskland var den moderna dansen mycket populär men hindrades sedan av Hitlers framfart.